Bio Incident!!!hahaha

Måste berätta om en skitkul grej som hände på bio med föräldrarna och syrran för ngn vecka sen..

Pappa Och syrran gick in först genom dörren till filmstaden..Utanför stog massa folk..mycket ungdomar..

Jag tog fram en cigg..Mamma gick efter mig..Sen vände hon sig om framför mig innan hon gick in genom dörren...Hon stirrade på två tjejer som stog bakom mig..Sen kollade hon med arg blick på mig..

Jag frågade henne: Vad är det mamma?

Hon sa: Ingenting Hanna..Hon pekade lite mot tjejerna..

Jag fattade ingenting först..Sen gick jag efter henne..Jag frågade igen..vad är det..sa dom något eller??

Mamma sa ja...Sen sa min syster till mig att de två tjejerna hade kallat mig slyna och lite annat..när jag gick förbi...

Jag blev arg som fan..Att dom gör så när jag är med min familj..

Pappa såg förbannad ut..INGEN kallar hans dotter slyna..haha

Jag tog av mig min mössa och gick rakt ut mot de två tjejerna..Gick fram till dom ensam..och sa: Ursäkta..har ni gånting att säga om mig..eller till mig så kan ni säga det nu?

Ena tjejen såg livrädd ut..

Inte nog med det..hahah

Pappa kom utrusandes ur bion..gick fram till tjejen och sa: Har du ngt att säga om min dotter va???

Hon blev rädd som fan..Pappa är ganska stor..och krampig lixom..

Jag har inte gjort nånting sa hon.. Då kom mamma utrusandes också..JOO det har du sa mamma!!!Jag hörde dig sa hon!!

Jag började nästan asgarva mitt i allt kaos..


Nu ber du om ursäkt sa pappa till henne...

Hon pep ut ett litet förlåt..

Pappa och mamma gick in igen..Jag lutade mig mot henne och sa: Sådärja..Nu har du lärt dig att aldrig kalla någon för det igen lilla gumman.. ok?

Jag vände på klacken och gick in till dom andra...

Direkt när jag kom in..började vi ASGARVA!!! Pappa skakade..haha Han var så arg för någon kallat hans dotter för så hemska saker... Vi skrattade nog en timme efter..Ja..man ska akta sig för oss BergergårdsMaffian!!


Hahahhahahaa...

stackars tjej alltså...=)=) Men Kul var det iaf!!

Tsunamin 3!

Vi Bestämde oss för att ta oss till vårt hotell och se ifall mamma och Peter var där...

När vi väl kom fram till hotellet var det helt tyst..Allting var helt stilla!

Vi såg en man som jobbade på hotellet...vi frågade ifall han kunde hjälpa oss att ta oss in i våra rum..
Vi hade blivit av med nycklar och andra värdesaker i vågen..

Pappa tog upp en stol och gick till balkongen utanför mammas och hans hotellrum..Han var tvungen att slå sönder glasdörrarna för att komma in i rummet! Vi tig med oss lite saker som vi behövde...
Sedan gick vi till en samlingsplats nära hotellet där överlevande hotellgäster var...Där låg också skadade människor på golvet på filtar..

Mamma och Peter var inte där...Inte mormor heller!

Vi visste att mamma och Peter levde..men inte var dom va!

Jag satte mig ner vid dom som jobbade på hotellet...Vi pratade om vad som hänt och vad som skulle hända nu..

Vi fick höra av någon att Mamma och Peter satt på en buss på väg till ett samlingshotell...Vi frågade runt om hur vi kunde ta oss dit snabbt!!

Det körde förbi flera bilar med filmkameror...dom filmade och fotade oss..antagligen press...

En norsk man bredvid mig ringde hem till någon som höll hand om tidningar osv i Norge! Han stod och skrek och berättade att det var synd om honom..han sa att han hade haft den fruktansvärda vågen hack i häl..men att han sprang och klarade sig..vågen naffsade honom i hälarna sa han till dom..!Han skröt om det!!Hur fan kunde han skryta om det?!

Han och hans fru hade klarat sig helt!!I

Han stod precis bredvid de som förlorat familjemedlemmar..och sa hur synd det var om honom! Jag blev så arg..kunde han inte gå iväg och prata..eller bara vara tyst!!!?? O vem fan brydde sig om att ringa tidningen nu??

En stor buss kom...den skulle ta oss alla till det hotellet som mamma och Peter var på!

Vi satte oss på bussen..
Jag kände hela tiden att någonting saknades i mitt hjärta..Vi hade inte hittat mormor ...vi visste inte ens om hon levde!!
Jag ville inte tänka på det..

Efter ca en timme var vi framme vid hotellet!! Det var mörkt och kväll nu!
Jag ville bara hoppa av bussen snabbt och springa så fort till mamma och Peter!!!

När vi hoppat av såg vi Peter!!!!!
Jag sprag till honom och kramade honom och grät..Vi grät allihopa!!! Var är mamma skrek jag!!

Mamma var på ett av rummen..
Vi sprang dit fort!!!! Öppnade dörren!!

Där låg min mamma i sängen!!!! Jag blev så lycklig!!
Vi sprang och kramade och pussade henne...jag grät av lycka!! Mamma kunde knappt prata när hon såg oss...Det var den bästa stunden i mitt liv..När min familj återförenades!!!

Mamma var skadad och hade ont i magen och bröstkorgen..hon fick ligga ner hela tiden..Jag, pappa och Amanda och Peter satt vid hennes sida och sa hur mycket vi älskade varandra!!!!

Efter en stund såg vi en av de svenska familjerna som vi mött dagen innan på berget gå utanför..
Dom hade varken skor eller kläder...Vi sa till dom att komma in på rummet..Sedan gav mamma och pappa dom skor och kläder som vi hade med oss..

Jag gick ut för att ta en cigg och lugna mig..
Ute i lobbyn såg jag någon jag kände igen..
En man..med kryckor och bandage överallt!!

Jag gick fram till honom..han tittade på mig! Det var mannen jag träffat efter tsunamin på apoteket! Han som hade döttrar i min och min systers ålder.. Han gav mig en stor kram och grät!! En flicka kom och ställde sig vid hans sida..Det var hans dotter!! Båda hans döttrar hade klarat sig! Jag kramade om henne.. Han sa till sin dotter: Detta är tjejen jag berättat om!Hon som hjälpte mig! Jag kände mig så stolt..och vuxen!!

Min mamma har klarat sig och min morbror med sa jag och log!!!!


Pappa kom fram till oss och hälsade på dom.. Då sa mannen till min pappa att pappa borde vara mycket stolt över sina döttrar..mig och Amanda! Det är jag sa pappa..!!mycket!

Nu var vi tillsammans igen..min familj...Alla utom min mormor Sigrid Boije!!! Jag var sä rädd att hon var död..
Mamma var så ledsen...hon visste inte vart hon skulle bli av!! Mormor betydde allt för oss!!

Vi väntade med att åka hem..vi ville se ifall vi kunde hitta mormor eller om hon dök upp...

Vi började så småningom förstå att hon nog var borta för alltid!

Mormor var nästan helt blind...det hade varit mycket svårt för henne att klara sig tänkte jag!!

Vi beslöt oss för att ta oss hem till efter mycket om och men..

Jag kommer ihåg att vi satt på flygplanet på väg hem..Denna 13 timmar långa resan var det värsta jag varit med om..Mamma, pappa och Peter var skadade och hade så ont..Vi grät hela tiden..För att mormor antagligen var död..och för att vi lämnade henne nu!!! Mamma var helt hysterisk...!! Hon fick frossa och grät hela tiden! Min mamma!! sa hon...vi åker ifrån min mamma!!!!

Efter 13 långa timmar var vi på flygplatsen.. Vi blev mottagna av både poliser och läkare...
Efter ett tag såg jag min Farfar!!! Alla var där..Farmor farfar..faster!!Vi sprang till dom och kramade dom!! Alla grät!! Det var så skönt att få se dom! Och dom var så glada att se oss vid liv!!

När vi kom hem till vårt hus i Klagshamn kändes allt så tomt..Mormor var borta!!
Mamma mådde så dåligt!

Polisen kom hem till oss och ville ha information om hur mormor såg ut..vad hon hade på sig dagen det hände osv..
Vi bara grät hela tiden!!


En månad gick...Vi var fortfarande mycket skakade över det som hänt..kändes overkligt att det drabbat oss!

Polisen knackade på vår dörr..Jag öppnade! Pappa kände poliserna sedan tidigare..Vi förstog vad det handlade om...

Dom satte sig ner vid bordet med oss..!! Mamma grät!!
Dom har hittat Sigrid död sa dom!! Vi började alla gråta!!
Dom sa till oss att hon identifierats..och kommer flygas till Sverige så snart som möjligt!

Det var så svårt att acceptera att min Mormor var död!!Jag tyckte det var så orättvist allting!!

Vi fick hem min mormors kropp till Sverige.. Vi bestämde oss för att begrava henne vid Morfar!

Vi åkte till kyrkan där mormors kista fanns! Vi satte oss ner vid bänkarna där och stirrade på kistan framför oss..Dom som dog under Tsunamin hade kistor med en stor svenk flagga över.. Det var så obehagligt att känna på kistan..den var så kall!! Vi la vita liljor på kistan..och sa farväl till min underbara mormor!

Vi hade också en större minnesstund för mormor..i en stor lokal vid havet!! Jag och min syster sjöng på minnesstunden..Vi sjöng låten Hero! Vi hade en liten bok på ett bord under minnesstunden..som folk kunde skriva i!
Nästan alla skrev i boken! Så fina saker!
Min mormor var verkligen en person som alla älskade!! Hon var den bästa människa jag någonsin träffat!
Jag vet att hon har det jättebra nu!Och att hon vet att vi älskar henne..och tänker på henne varje dag!!!


Jag är så glad att jag har min familj och mina vänner..utan dom hade jag inte klarat detta!!

Jag kommer alltid vara mormors Gullegull!!
ALLTID!





Lite bilder tagna under vår minnesresa tillbaka till Khao Lak..



Stranden utanför vårt hotell...



Vi gick till ett tempel vi varit på efter Tsunamin..En munk bad för oss där...



Dom som jobbade på vårt hotell gjorde en krans med orkideer till oss som vi skickade ut i havet...till minne av Mormor!










Fortsättning Tsunamin 2


Vi hade varit på berget ca en timme..Mamma mormor och Peter var inte där..vi hade letat och frågat runt som galningar..
Vi började fundera på at ta oss ner mot staden igen och fortsätta vårt letande..men vi blev tillsagda att det var säkrast att stanna där vi var...Vi visste inte om det skulle komma fler Tsunamis!

Vi var långt ifrån havet nu iallafall..

Vi satte oss ner och försökte vila..Det gick inte..Tankarna forsade omkring i huvudet..Jag blev bara mer och mer orolig ju längre tiden gick.

Vi träffade andra svenskar på berget som var av med anhöriga..Marcus som var av med hela sin familj berättade att hans lillebror var handikappad och att han inte vissta om han överlevt detta..troligen inte tänkte jag..Men jag sa ingenting..

Det var en liten flicka med svenskarna som också hette Hanna..hennes mamma och pappa var borta..Vi försökte trösta henne..Det var jättesvårt för henne att förstå vad som verkligen hade hänt..svårt för oss med..Men vi började verkligen förstå allvaret..

Mörkret började komma..det var snart kväll..

Vi visste inte hur vi skulle göra..Om vi skulle behöva stanna där över natten..
Det kom en thailändsk kvinna till oss och sa att vi skulle följa med henne..
Hon sa att vi kunde spendera natten högst upp på berget..där fanns en liten hydda sa hon..

Jag, pappa, min syster och dom andra svenskarna bestämde oss för att följa med..så vi kunde vara säkra under natten!

Vissa av oss var skadade och vi hade inga kläder på oss förutom våra badkläder..
Vi började gå upp för berget ..pappa och en annan man turades om att bära och hjälpa Marcus upp för berget..Han kunde inte gå på sitt skadade ben..

Vi klättrade och gick längre och längre upp för berget..genom skogen där..Nu var det nästan helt bäckmörkt..
Efter ungefär en timme kom vi till toppen av berget...

Det fanns en trähydda där..Runt om satt eller låg det människor på palmblad..

Vi satte oss ner tillsammans på palmblanden..Det var eldar runt omkring oss som värmde..Men jag frös jättemycket..hade bara bikini på mig..Jag gick fram till trähyddan och frågade om det fanns kläder som jag kunde låna...

Jag fick ett par byxor och en tröja av en Thailändare..

Pappa och min syster la sig ner på palmbladen..Myn syster var så trött...Pappa la en filt över henne och höll om henne..Försökte få henne att sova lite..
Jag gick bort till en av eldarna och kastade in lite pinnar...Jag kunde verkligen inte sova nu!

Alla var så hungriga med...vi hade ingen mat..
En thailändsk kvinna hade en liten låda med ris och kött..hon tittade mot oss och frågade om vi ville ha..

Vi delade på det som fanns..
Kvinnan delade med sig av den lilla mat och vatten hon hade..Vi tackade henne!

Jag gick tillbaka sen och la mig ner..Bredvid mig låg en kvinna i 55år åldern...Hon var svensk..

Vi började prata med varandra..hon var av med sin familj med..sina barn och barnbarn..

Hon påminde mig mycket om min mormor...Jag tänkte att det mormor kanske klarat sig då...
Vi låg och pratade och grät tillsammans länge..

Min syster Amanda hade äntligen somnat!
Jag satte min vid elden igen vid dom andra svenskarna..Marcus låg ner på marken..vi satt och pratade länge om allt som hänt..Det var så overkligt allting..

Morgonen kom...vi ville ner nu och leta efter våra familjer allihopa..

Vi samlade oss för att gå ner till staden tillsammans..Det tog lång tid att komma ner..
Alla var hungriga och törstiga..

När vi kommit ner så bestämde jag min pappa och min syster oss för att gå ut till gatan och få tag på skjuts till olika uppsamlingsställen för att leta efter vår familj..

När vi kommit ut på gatan kände jag hopp..nu skulle vi göra allt för att hitta mamma mormor och Peter!Äntligen!

Men när vi väl var ute på gatan skriker någon TSUNAMI!!!

Mitt hjärta stannade nästan!
Nu var det bara att springa fort som fan igen..Jag skrek på pappa att springa snabbare..men han hade så ont...Han försökte springa snabbare!

Vi sprang mot berget igen..sprang upp för berget så högt vi kunde..!

Jag blev helt hysterisk! Alla grät och skrek!

Efter att tag lugnade allt ner sig...Det kom ingen tsunami..

Vi väntade en timme..sen bestämde vi oss för att gå ner igen och göra ett nytt försök..
Jag var skiträdd..men jag ville hitta mamma mormor och Peter nu!!!

Vi kom ut till gatan och såg en bil med flak..Vi hoppade på den och sa till Thailändaren som körde att vi måste åka till uppsamlingställena..han hjälpte oss..
Han tog oss upp för ett annat berg med bilen...En lång slingrig väg ledde oss upp til ett hotel som låg där uppe!

Vi hoppade av och började springa och leta..Det var många turister där...många skadade!
Efter ett tag gav vi upp...dom var inte här..Vi letade flera gånger..och frågade runt efter vår familj!
Ingen hade sett dom..

De svenskarna som vi träffat innan kom dit också...
Marcus låg på en filt på marken..Hans sår såg varigt ut..
Jag sa till honom att vi måste tvätta det och lägga om det..Han ville inte! Han var livrädd..

Jag såg att det fanns ett rum där det låg människor..jag gick in där och såg att det fanns förband och sårtvätt där inne..

Jag och pappa tog med Marcus dit..Han la sig ner på mage..Jag och min syster höll honom i händerna..
En man satte sig ner på huk för att tvätta hans uppskurna ben!

Marcus klämde min hand jättehårt och skrek när han började tvätta hans sår!
Han skrek som fan! Han skakade..Jag försökte lugna honom!
Vi la förband om hans ben efteråt..

Jag, pappa och Amanda ville åka till alla uppsamlingsställen nu och leta..Det fanns massvis med listor på människor som saknades..vi skrev upp vår familj på listorna och letade efter våra egna namn...

Vi hoppade på ett flak med andra männiksor som också skulle till andra uppsamlingsställen!
På vägen ner märkte vi att det låg en massa svarta sopsäckar på gräset vid vägen..

Det var antagligen döda människor i dom...

Vi var framme vid nästa uppsamlingsställe...Det var ett tempel..Där fanns jättemycket folk..

Vi började leta runt..Men inget här heller!

Nu började vi få panik!

Helt plötsligt såg pappa en man med en mobiltelefon i handen!!Han sprang fram till honom och bad honom att få låna den! Det kanske inte skulle fungera att ringa..men vi ville prova!

Pappa försökte ringa hem till farmor och farfar..Efter ett bra tag fick han svar!!!!!

Han berättade att vi hade klarat oss..vi levde!! Jag hörde pappa Skrika till!! Jag fick en klump i magen!

MAMMA LEVER!!!!!!!!Skrek han! Hon är med Peter sa han!!

Vi började skrika och gråta av lycka!!!Mina ben vek sig och jag sjönk ner till marken och grät..Jag skrek MAMMA LEVER!!MAMMA LEVER!!!!!!!!

Vi hade aldrig kännt sån lycka innan!!DET VAR SOM EN DRÖM!!!!.......

Men ingen sa någonting om min mormor!!! Var hon inte med dom tänkte jag! Samtidigt som jag var så glad att veta att Mamma och Peter levde, kände jag en stor oro över att min mormor kanske inte klarat sig!!!! Min Älskade mormor...!!!

Fortsättning följer..



Fortsättning Tsunamin!


Vi beslöt oss för att försöka hitta ett sjukhus..pappa behövde läkarvård.
Vi fick tag i en thailändare som kunde köra oss in till Khao lak med sin flakbil.

Han körde snabbt in till stan..men det fanns inget sjuhus där..
Han släppte av oss vid ett apotek i Khao lak..det fanns en läkare som brukade jobba där..
När vi kom in så låg det skadade människor på golvet..överallt...

Jag tittade mig omkring utanför apoteket...det låga döda människor utanför på marken med filtar över sig..
Jag förstod verkligen allvaret nu..
Där låg någons mamma, pappa, eller syster döda på marken med filtar över sig...det var så overkligt!
Hur fan kunde detta hända tänkte jag!!

Vi tvättade pappas sår och la förband över såren..sen beslöt vi oss för att hjälpa till...
Vi tog på oss gummihandskar och började tvättade folks sår och försökte lugna de som bara satt och grät hysteriskt...
Överallt omkring oss låg det människor..döda eller skadade...

Jag såg en flakbil stanna utanför apoteket..jag gick dit.
På flaket låg det en kvinna i 50 års åldern..Hon låg helt stilla..kall och livlös.
Jag kände henne på halsen för att leta efter puls...jag kände ingeting..hon var kall...Hon var död!

Min oro över mamma, mormor och Peter steg!Jag försökte att inte tänka på det..
Jag var så rädd att jag inte skulle få se dom igen!

Man blev helt avtrubbad efter ett tag..nu hade vi sett så många döda människor att det inte var konstigt längre!

Utanför apoteket låg en kvinna..hon skakade jättemycket, och hade frossa!
Hon var mycket skadad..Någon hade lagt folie över henne för att hon skulle få upp värmen..
Jag tog av mig min sarong och la den på henne..för att hon skulle bli varmare!!Jag förstod att hon inte skulle överleva!

Pappa sa till mig och min syster att stanna vid apoteket..han tänkte gå ner till havet och leta efter överlevande..och hjälpa till!Jag blev livrädd..pappa gå inte skrek jag!
Jag ska hjälpa till sa han..jag måste!
Pappa var skadad men han gjorde vad han kunde för att hjälpa!
Jag grät..jag var så rädd att förlora pappa!!Men jag förstod att han ville hjälpa till såklart!

Jag och syrran gick in till apoteket igen...Där satt en man på en stol..han var skadad!
Han och grät och skakade!

Jag gick fram till honom..han var svensk! Jag frågade honom hur han mådde..Han började gråta ännu mer..
Han hade blivit av med sin familj..sina döttrar och sin fru sa han..hans döttrar var i min och min systers ålder!

Jag sa till honom att allt skulle ordna sig..jag och min syster har klarat oss ju..det har dina döttrar med sa jag till honom och log! Jag berättade att vi var av med min mamma mormor och morbror...
Jag gav honom en kram och så grät vi tillsammans...

Du har jättedjupa sår sa jag till honom..du måste sys..Jag tog fram koksalt och tvättade hans sår..
Han tackade mig innerligt sen och sa att jag var stark...
Det ska du med vara sa jag...allt kommer lösa sig!

Jag kunde ana ett leende i hans ansikte...jag log tillbaka!

Jag blev förvånad över mitt eget agerande..hur kunde jag och min syster vara så starka nu..vi visste ju inte var vår familj var! Kanske fungerar människor så under kriser och katastrofer?

Pappa och ett par andra män hade kommit tillbaka från stranden...dom hade burit upp en skadad man till apoteket med hjälp av en stege.. Hans benpipa stack ut ur hans ben..och hade antagligen punkterat ena lungan..han skrek som en galning av smärta...Han blödde mycket...Några män bar upp honom på ett bilflak och körde iväg med honom...antagligen till ett sjukhus!
Han var den enda de hittat där nere som levde!

När pappa var nere vid havet för att leta överlevande så låg det människor överallt på stranden..döda..massvis med döda människor..

Vissa hade drunknat..vissa hade klämts fast under bilar eller bråte..Vart man än gick så var allt dött!

Jag tänkte på hur orättvist och hemskt det var..att männsikor skulle dö på detta viset!

Jag skrek till pappa att han inte skulle gå ifrån oss igen..jag och min syster var så rädda nu!

Det skulle kanske komma en våg till sades det..
Vi såg en bil och frågade om vi kunde åka med på flaket..Han körde snabbt iväg med oss..
Vi ville hitta vår familj!!

Vi blev körda till ett ställe där det fanns mycket människor..som ett uppsamlingsställe typ..
Det var ett berg..där kunde vi vara säkra från en Tsunami!

Vi började gå upp för en kulle som ledde till berget..Där satt fullt med folk vid träden på kullen..
Både turister och thai..

Vi började leta överallt som yra höns efter vår familj...INGET!
Vi hittade ingen...jag började gråta och tänkte att jag kanske aldrig skulle få se dom igen...Var fan är mamma skrek jag!!

Vi blev tillsagda att stanna på berget! Där var vi säkra!

Jag såg att pappa börjat prata med någon...jag gick dit och såg att de var svenskar...Jag såg att det låg en pojke på en filt bredvid oss...Jag satte mig ner vid honom! Jag frågade honom hur han mådde..
Inte bra sa han...inte bra!

Marcus hette han..han var 13 år gammal och var av med hela sin familj..
Jag tittade mot hans ben och såg att han hade ett långt djupt sår över hela vaden..
Han hade varit i vågen.. och fastnat i en grävskopa..han berättade att det kommit massa bråte mot honom i vattnet...och att han fick en stor plåtbit rakt in i benet..som han själv fått slita ut senare!

Han hade så ont...han kunde inte gå! Jag satte mig ner hos honom och försökte lugna honom..

Jag kunde inte sluta tänka på att jag kanske förlorat min familj! Jag tänkte på pappa..hur skulle han klara sig utan mamma..hur fan kunde detta hända!!jag grät!!

Fortsättning följer...

Min berättelse om Tsunamin!


Tsunamin som förändrade våra liv!

Min Berättelse

Fjorton Dagar hade gått..snart skulle vi åka hem till Sverige igen..Kalla kalla kalla Sverige..
Vi var i Thailand I Khao Lak hela familjen med mormor och min morbror..
Vår sista dag av semestern i paradiset hade kommit..

Min Älskade Mormor hade bjudit oss på denna lyxresa till Thailand hela familjen..Vi hade två underbara veckor med sol och bad..mycket kärlek och avkoppling..

Vi gick upp som vanligt på morgonen denna dagen 26/12 Vår sista dag på hotellet..Åt frukostbuffe som vanligt.
Sen var det dags att sola och bada för sista gången.
Jag och syrran gick och la oss vid poolen vid havet, mamma pappa mormor och min morbror gick till stranden för att gå den vanliga strandpromenaden som vi gjort nästan varje dag under semestern.

Jag och syrran badade och hade mysigt..låg och drack paraplydrinkar i solen och njöt av den sista dagen.
Allting var så tyst och fridfullt..underbart.

Efter en stund vid poolen kisade jag bort mot ett par hotellgäster som stod och diskuterade och pekade ut mot havet..
Jag tänkte inte så mycket på det..
Dom var svenskar så jag kunde ana lite vad dom pratade om, dom verkade upprörda och oroliga.
Jag och Amanda ,min syster satte oss upp och tittade bort mot dom.

Det började mullra mycket högt..kändes som det kom närmare hela tiden..

Helt plötsligt tog en av svenskarna tag i sin dotter och kastade upp henne i famnen och började skrika SPRIINNNG!
Mullret kom allt närmare och det kändes som allt började skaka.

Jag blev alldeles svag i kroppen av skräck.

Utan att veta vad som höll på att hända skrek jag till Amanda att vi skulle springa fort som fan!!!
Vi började springa upp mot hotellet som låg på en kulle upp för en trappa..

När min syster vände sig om såg hon allt förstöras bakom oss...av vatten..massvis med vatten...
Hysteriskt sprang vi och andra hotellgäster för livet upp för de långa trapporna!

Efter en liten stund blev allting fruktansvärt tyst..alldeles för tyst!

VAD HÄNDE?

Jag och min syster skrek hysteriskt...HJÄÄLP! SNÄLLA VAD HAR HÄNT???
Vi sprang omkring som yra höns och skrek efter vår familj..var var dom?

Alla människor omkring oss var chockade och förstod inte vad som hade hänt..inte heller vi.

Vi hittade inte mamma eller pappa inte heller mormor eller morbror Peter..

Vi började leta överallt..men vi såg bara blod och männsikor som stapplade upp från vattnet nedanför hotellet..
Jag blev så fruktansvärt rädd och benen vek sig under mig och tårarna sprutade..jag trillade ihop och min syster skrek på mig att vi måste hitta dom NUU!!Hanna SNÄLLA!Skrek hon hysteriskt!

Ännu mer blod...Vi sprang ner mot vattnet igen utan att tänka på att det kanske skulle komma en våg till..
När vi kom ner dit stod där en man som var chockad och grät..under bråtet och trädet som låg framför mig och min syster låg det en död kvinna. Det var hans mamma sa han..han var helt likblek i ansiktet..Nu förstod vi att detta var någonting stort och fruktanvärt som hade hänt..

Vi sprang längre ut i vattnet och skrek Mamma!!!Pappa!!!Ingen svarade oss..
Jag och min syster kramade varandra och grät och jag lovade henne att aldrig lämna henne..aldrig!

Vi fortsatte skrika högre och högre..

Till slut kom det två thailändare och slet tag i oss och skrek att vi skulle springa därifrån..det var farligt..
Jag började slå på en av dom i ren panik..jag ville bara hitta min familj!!!

Tsunami skrek dom.. TSUNAMI!

Vi sprang upp mot hotellet igen och frågade alla om det kunde hjälpa oss..vår familj är borta skrek vi..
Alla verkade ju ha blivit av med sina familjemedlemmar..de hade självklart fullt upp med sitt eget!

Jag och min syster var helt själva nu!!

Folk började efter ett tag röra sig uppåt bakom hotellet..där skulle det vara säkert..Vi var tvungna att skydda oss om det skulle komma en våg till!

Vi började springa mot djungeln bakom hotellet dit uppsamlingsstället var.
En man hjälpte mig och min syster upp över kanten till gräset där.

Min syster sprang före mig.

Helt plötsligt skrek hon PAPPA!!!!!!!
Jag förstod direkt att hon såg pappa där framme..
Jag trillade ihop på marken!! Min kropp var helt utslagen..när vi hittade pappa så stängdes allt av kändes det som..Jag kämpade mig upp på benen och sprang upp mot min syster..
Där stod min pappa..han skrek av lycka när han såg oss..Han hade letat som en galning!

Vi kramades så länge och grät av lycka alla tre..

Var är mamma mormor och Peter skrek jag!!!

Pappa svarade inte..

Jag blev helt hysterisk!!

Jag vet inte skrek pappa och grät ännu mer..Var fan är du SUSANNE skrek han!!

FAAN!! FAANN!!SUSANNE!!

VAR ÄR MAMMA skrek han!!!

Han berättade att det sista han såg av dom var att dom klamrade fast sig vid ett träd vid stranden när vågen kom!Och att han åkt in i djungeln med vågen och sedan dragits ut igen!
Jag såg på honom att han inte trodde dom andra levde!
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till!!

Pappa var mycket skadad..han var täckt med sand och blod över hela kroppen..
Jag tittade på hans hand och såg att hans fingrar var uppfläkta och blödde som fan..hans fot med..Jag satte mig på marken och lyfte upp hans fot högt och tryckte i hans sår med en tygbit för att stoppa blödningen..Nu hade vi hittat pappa och jag ville verkligen inte förlora honom igen..så jag gjorde allt jag kunde!!




Fortsättning följer....


Bloggens Oskuld=)

Heeyyy!!


Nu ska vi se..första gången jag bloggar...blir kul detta=)


Såå..


Kom att tänka på en sak idag..

Mina vänner..Jag hade nog inte klarat mig utan dom..


Amanda Min underbara syster..Det kommer alltid vara hon och jag..så är det bara..finns ingen finare..



Joanna som finns vid min sida hela tiden,genom vått och torrt..Vi har verkligen varit med om mycket blod, svett och tårar..

Hon är verkligen som min syster..ibland känns det overkligt att verkligen ha en så bra vän som hela tiden ställer upp och alltid finns där.. ibland vill vi bara strypa varandra för att vi är så otroligt lika..;)Älskar henne av hela mitt hjärta..



Selva älva..min underbara lilla prinsessa, henne hittar man egentligen bara i sagorna..men för mig finns hon på riktigt..
Förstår inte riktigt varför vi inte träffades på flera år..nu känns det som vi aldrig varit ifrån varandra igen..Underbart..
Så skönt att ha någon man verkligen kan prata om allt med..


Didde Didde Didde...Min lilla slagskämpe och barndomsvän, vi vet nog nästan allt om varandra..kul=)DEEEEE!


Mååååånga fler..nu fick jag lite skrivkramp dock..


Tänkte skriva min upplevelse om Tsunamin snart..känns som det behövs skrivas ner så att andra kan förstå lite hur det var och för att jag själv behöver få lite ur mig...


Nu ska jag ta en cigg och mysa med min kise Buddha...
På Återseende Kära Vänner!
Puss


Välkommen till min nya blogg!


Om

Min profilbild

Hanna

RSS 2.0