sigridboijesbarnbarn

Vi hade varit på berget ca en timme..Mamma mormor och Peter var inte där..vi hade letat och frågat runt som galningar..
Vi började fundera på at ta oss ner mot staden igen och fortsätta vårt letande..men vi blev tillsagda att det var säkrast att stanna där vi var...Vi visste inte om det skulle komma fler Tsunamis!

Vi var långt ifrån havet nu iallafall..

Vi satte oss ner och försökte vila..Det gick inte..Tankarna forsade omkring i huvudet..Jag blev bara mer och mer orolig ju längre tiden gick.

Vi träffade andra svenskar på berget som var av med anhöriga..Marcus som var av med hela sin familj berättade att hans lillebror var handikappad och att han inte vissta om han överlevt detta..troligen inte tänkte jag..Men jag sa ingenting..

Det var en liten flicka med svenskarna som också hette Hanna..hennes mamma och pappa var borta..Vi försökte trösta henne..Det var jättesvårt för henne att förstå vad som verkligen hade hänt..svårt för oss med..Men vi började verkligen förstå allvaret..

Mörkret började komma..det var snart kväll..

Vi visste inte hur vi skulle göra..Om vi skulle behöva stanna där över natten..
Det kom en thailändsk kvinna till oss och sa att vi skulle följa med henne..
Hon sa att vi kunde spendera natten högst upp på berget..där fanns en liten hydda sa hon..

Jag, pappa, min syster och dom andra svenskarna bestämde oss för att följa med..så vi kunde vara säkra under natten!

Vissa av oss var skadade och vi hade inga kläder på oss förutom våra badkläder..
Vi började gå upp för berget ..pappa och en annan man turades om att bära och hjälpa Marcus upp för berget..Han kunde inte gå på sitt skadade ben..

Vi klättrade och gick längre och längre upp för berget..genom skogen där..Nu var det nästan helt bäckmörkt..
Efter ungefär en timme kom vi till toppen av berget...

Det fanns en trähydda där..Runt om satt eller låg det människor på palmblad..

Vi satte oss ner tillsammans på palmblanden..Det var eldar runt omkring oss som värmde..Men jag frös jättemycket..hade bara bikini på mig..Jag gick fram till trähyddan och frågade om det fanns kläder som jag kunde låna...

Jag fick ett par byxor och en tröja av en Thailändare..

Pappa och min syster la sig ner på palmbladen..Myn syster var så trött...Pappa la en filt över henne och höll om henne..Försökte få henne att sova lite..
Jag gick bort till en av eldarna och kastade in lite pinnar...Jag kunde verkligen inte sova nu!

Alla var så hungriga med...vi hade ingen mat..
En thailändsk kvinna hade en liten låda med ris och kött..hon tittade mot oss och frågade om vi ville ha..

Vi delade på det som fanns..
Kvinnan delade med sig av den lilla mat och vatten hon hade..Vi tackade henne!

Jag gick tillbaka sen och la mig ner..Bredvid mig låg en kvinna i 55år åldern...Hon var svensk..

Vi började prata med varandra..hon var av med sin familj med..sina barn och barnbarn..

Hon påminde mig mycket om min mormor...Jag tänkte att det mormor kanske klarat sig då...
Vi låg och pratade och grät tillsammans länge..

Min syster Amanda hade äntligen somnat!
Jag satte min vid elden igen vid dom andra svenskarna..Marcus låg ner på marken..vi satt och pratade länge om allt som hänt..Det var så overkligt allting..

Morgonen kom...vi ville ner nu och leta efter våra familjer allihopa..

Vi samlade oss för att gå ner till staden tillsammans..Det tog lång tid att komma ner..
Alla var hungriga och törstiga..

När vi kommit ner så bestämde jag min pappa och min syster oss för att gå ut till gatan och få tag på skjuts till olika uppsamlingsställen för att leta efter vår familj..

När vi kommit ut på gatan kände jag hopp..nu skulle vi göra allt för att hitta mamma mormor och Peter!Äntligen!

Men när vi väl var ute på gatan skriker någon TSUNAMI!!!

Mitt hjärta stannade nästan!
Nu var det bara att springa fort som fan igen..Jag skrek på pappa att springa snabbare..men han hade så ont...Han försökte springa snabbare!

Vi sprang mot berget igen..sprang upp för berget så högt vi kunde..!

Jag blev helt hysterisk! Alla grät och skrek!

Efter att tag lugnade allt ner sig...Det kom ingen tsunami..

Vi väntade en timme..sen bestämde vi oss för att gå ner igen och göra ett nytt försök..
Jag var skiträdd..men jag ville hitta mamma mormor och Peter nu!!!

Vi kom ut till gatan och såg en bil med flak..Vi hoppade på den och sa till Thailändaren som körde att vi måste åka till uppsamlingställena..han hjälpte oss..
Han tog oss upp för ett annat berg med bilen...En lång slingrig väg ledde oss upp til ett hotel som låg där uppe!

Vi hoppade av och började springa och leta..Det var många turister där...många skadade!
Efter ett tag gav vi upp...dom var inte här..Vi letade flera gånger..och frågade runt efter vår familj!
Ingen hade sett dom..

De svenskarna som vi träffat innan kom dit också...
Marcus låg på en filt på marken..Hans sår såg varigt ut..
Jag sa till honom att vi måste tvätta det och lägga om det..Han ville inte! Han var livrädd..

Jag såg att det fanns ett rum där det låg människor..jag gick in där och såg att det fanns förband och sårtvätt där inne..

Jag och pappa tog med Marcus dit..Han la sig ner på mage..Jag och min syster höll honom i händerna..
En man satte sig ner på huk för att tvätta hans uppskurna ben!

Marcus klämde min hand jättehårt och skrek när han började tvätta hans sår!
Han skrek som fan! Han skakade..Jag försökte lugna honom!
Vi la förband om hans ben efteråt..

Jag, pappa och Amanda ville åka till alla uppsamlingsställen nu och leta..Det fanns massvis med listor på människor som saknades..vi skrev upp vår familj på listorna och letade efter våra egna namn...

Vi hoppade på ett flak med andra männiksor som också skulle till andra uppsamlingsställen!
På vägen ner märkte vi att det låg en massa svarta sopsäckar på gräset vid vägen..

Det var antagligen döda människor i dom...

Vi var framme vid nästa uppsamlingsställe...Det var ett tempel..Där fanns jättemycket folk..

Vi började leta runt..Men inget här heller!

Nu började vi få panik!

Helt plötsligt såg pappa en man med en mobiltelefon i handen!!Han sprang fram till honom och bad honom att få låna den! Det kanske inte skulle fungera att ringa..men vi ville prova!

Pappa försökte ringa hem till farmor och farfar..Efter ett bra tag fick han svar!!!!!

Han berättade att vi hade klarat oss..vi levde!! Jag hörde pappa Skrika till!! Jag fick en klump i magen!

MAMMA LEVER!!!!!!!!Skrek han! Hon är med Peter sa han!!

Vi började skrika och gråta av lycka!!!Mina ben vek sig och jag sjönk ner till marken och grät..Jag skrek MAMMA LEVER!!MAMMA LEVER!!!!!!!!

Vi hade aldrig kännt sån lycka innan!!DET VAR SOM EN DRÖM!!!!.......

Men ingen sa någonting om min mormor!!! Var hon inte med dom tänkte jag! Samtidigt som jag var så glad att veta att Mamma och Peter levde, kände jag en stor oro över att min mormor kanske inte klarat sig!!!! Min Älskade mormor...!!!

Fortsättning följer..