sigridboijesbarnbarn -

Tsunamin 3!

Vi Bestämde oss för att ta oss till vårt hotell och se ifall mamma och Peter var där...

När vi väl kom fram till hotellet var det helt tyst..Allting var helt stilla!

Vi såg en man som jobbade på hotellet...vi frågade ifall han kunde hjälpa oss att ta oss in i våra rum..
Vi hade blivit av med nycklar och andra värdesaker i vågen..

Pappa tog upp en stol och gick till balkongen utanför mammas och hans hotellrum..Han var tvungen att slå sönder glasdörrarna för att komma in i rummet! Vi tig med oss lite saker som vi behövde...
Sedan gick vi till en samlingsplats nära hotellet där överlevande hotellgäster var...Där låg också skadade människor på golvet på filtar..

Mamma och Peter var inte där...Inte mormor heller!

Vi visste att mamma och Peter levde..men inte var dom va!

Jag satte mig ner vid dom som jobbade på hotellet...Vi pratade om vad som hänt och vad som skulle hända nu..

Vi fick höra av någon att Mamma och Peter satt på en buss på väg till ett samlingshotell...Vi frågade runt om hur vi kunde ta oss dit snabbt!!

Det körde förbi flera bilar med filmkameror...dom filmade och fotade oss..antagligen press...

En norsk man bredvid mig ringde hem till någon som höll hand om tidningar osv i Norge! Han stod och skrek och berättade att det var synd om honom..han sa att han hade haft den fruktansvärda vågen hack i häl..men att han sprang och klarade sig..vågen naffsade honom i hälarna sa han till dom..!Han skröt om det!!Hur fan kunde han skryta om det?!

Han och hans fru hade klarat sig helt!!I

Han stod precis bredvid de som förlorat familjemedlemmar..och sa hur synd det var om honom! Jag blev så arg..kunde han inte gå iväg och prata..eller bara vara tyst!!!?? O vem fan brydde sig om att ringa tidningen nu??

En stor buss kom...den skulle ta oss alla till det hotellet som mamma och Peter var på!

Vi satte oss på bussen..
Jag kände hela tiden att någonting saknades i mitt hjärta..Vi hade inte hittat mormor ...vi visste inte ens om hon levde!!
Jag ville inte tänka på det..

Efter ca en timme var vi framme vid hotellet!! Det var mörkt och kväll nu!
Jag ville bara hoppa av bussen snabbt och springa så fort till mamma och Peter!!!

När vi hoppat av såg vi Peter!!!!!
Jag sprag till honom och kramade honom och grät..Vi grät allihopa!!! Var är mamma skrek jag!!

Mamma var på ett av rummen..
Vi sprang dit fort!!!! Öppnade dörren!!

Där låg min mamma i sängen!!!! Jag blev så lycklig!!
Vi sprang och kramade och pussade henne...jag grät av lycka!! Mamma kunde knappt prata när hon såg oss...Det var den bästa stunden i mitt liv..När min familj återförenades!!!

Mamma var skadad och hade ont i magen och bröstkorgen..hon fick ligga ner hela tiden..Jag, pappa och Amanda och Peter satt vid hennes sida och sa hur mycket vi älskade varandra!!!!

Efter en stund såg vi en av de svenska familjerna som vi mött dagen innan på berget gå utanför..
Dom hade varken skor eller kläder...Vi sa till dom att komma in på rummet..Sedan gav mamma och pappa dom skor och kläder som vi hade med oss..

Jag gick ut för att ta en cigg och lugna mig..
Ute i lobbyn såg jag någon jag kände igen..
En man..med kryckor och bandage överallt!!

Jag gick fram till honom..han tittade på mig! Det var mannen jag träffat efter tsunamin på apoteket! Han som hade döttrar i min och min systers ålder.. Han gav mig en stor kram och grät!! En flicka kom och ställde sig vid hans sida..Det var hans dotter!! Båda hans döttrar hade klarat sig! Jag kramade om henne.. Han sa till sin dotter: Detta är tjejen jag berättat om!Hon som hjälpte mig! Jag kände mig så stolt..och vuxen!!

Min mamma har klarat sig och min morbror med sa jag och log!!!!

Pappa kom fram till oss och hälsade på dom.. Då sa mannen till min pappa att pappa borde vara mycket stolt över sina döttrar..mig och Amanda! Det är jag sa pappa..!!mycket!

Nu var vi tillsammans igen..min familj...Alla utom min mormor Sigrid Boije!!! Jag var sä rädd att hon var död..
Mamma var så ledsen...hon visste inte vart hon skulle bli av!! Mormor betydde allt för oss!!

Vi väntade med att åka hem..vi ville se ifall vi kunde hitta mormor eller om hon dök upp...

Vi började så småningom förstå att hon nog var borta för alltid!

Mormor var nästan helt blind...det hade varit mycket svårt för henne att klara sig tänkte jag!!

Vi beslöt oss för att ta oss hem till efter mycket om och men..

Jag kommer ihåg att vi satt på flygplanet på väg hem..Denna 13 timmar långa resan var det värsta jag varit med om..Mamma, pappa och Peter var skadade och hade så ont..Vi grät hela tiden..För att mormor antagligen var död..och för att vi lämnade henne nu!!! Mamma var helt hysterisk...!! Hon fick frossa och grät hela tiden! Min mamma!! sa hon...vi åker ifrån min mamma!!!!

Efter 13 långa timmar var vi på flygplatsen.. Vi blev mottagna av både poliser och läkare...
Efter ett tag såg jag min Farfar!!! Alla var där..Farmor farfar..faster!!Vi sprang till dom och kramade dom!! Alla grät!! Det var så skönt att få se dom! Och dom var så glada att se oss vid liv!!

När vi kom hem till vårt hus i Klagshamn kändes allt så tomt..Mormor var borta!!
Mamma mådde så dåligt!

Polisen kom hem till oss och ville ha information om hur mormor såg ut..vad hon hade på sig dagen det hände osv..
Vi bara grät hela tiden!!

En månad gick...Vi var fortfarande mycket skakade över det som hänt..kändes overkligt att det drabbat oss!

Polisen knackade på vår dörr..Jag öppnade! Pappa kände poliserna sedan tidigare..Vi förstog vad det handlade om...

Dom satte sig ner vid bordet med oss..!! Mamma grät!!
Dom har hittat Sigrid död sa dom!! Vi började alla gråta!!
Dom sa till oss att hon identifierats..och kommer flygas till Sverige så snart som möjligt!

Det var så svårt att acceptera att min Mormor var död!!Jag tyckte det var så orättvist allting!!

Vi fick hem min mormors kropp till Sverige.. Vi bestämde oss för att begrava henne vid Morfar!

Vi åkte till kyrkan där mormors kista fanns! Vi satte oss ner vid bänkarna där och stirrade på kistan framför oss..Dom som dog under Tsunamin hade kistor med en stor svenk flagga över.. Det var så obehagligt att känna på kistan..den var så kall!! Vi la vita liljor på kistan..och sa farväl till min underbara mormor!

Vi hade också en större minnesstund för mormor..i en stor lokal vid havet!! Jag och min syster sjöng på minnesstunden..Vi sjöng låten Hero! Vi hade en liten bok på ett bord under minnesstunden..som folk kunde skriva i!
Nästan alla skrev i boken! Så fina saker!
Min mormor var verkligen en person som alla älskade!! Hon var den bästa människa jag någonsin träffat!
Jag vet att hon har det jättebra nu!Och att hon vet att vi älskar henne..och tänker på henne varje dag!!!

Jag är så glad att jag har min familj och mina vänner..utan dom hade jag inte klarat detta!!

Jag kommer alltid vara mormors Gullegull!!
ALLTID!