Fortsättning Tsunamin!


Vi beslöt oss för att försöka hitta ett sjukhus..pappa behövde läkarvård.
Vi fick tag i en thailändare som kunde köra oss in till Khao lak med sin flakbil.

Han körde snabbt in till stan..men det fanns inget sjuhus där..
Han släppte av oss vid ett apotek i Khao lak..det fanns en läkare som brukade jobba där..
När vi kom in så låg det skadade människor på golvet..överallt...

Jag tittade mig omkring utanför apoteket...det låga döda människor utanför på marken med filtar över sig..
Jag förstod verkligen allvaret nu..
Där låg någons mamma, pappa, eller syster döda på marken med filtar över sig...det var så overkligt!
Hur fan kunde detta hända tänkte jag!!

Vi tvättade pappas sår och la förband över såren..sen beslöt vi oss för att hjälpa till...
Vi tog på oss gummihandskar och började tvättade folks sår och försökte lugna de som bara satt och grät hysteriskt...
Överallt omkring oss låg det människor..döda eller skadade...

Jag såg en flakbil stanna utanför apoteket..jag gick dit.
På flaket låg det en kvinna i 50 års åldern..Hon låg helt stilla..kall och livlös.
Jag kände henne på halsen för att leta efter puls...jag kände ingeting..hon var kall...Hon var död!

Min oro över mamma, mormor och Peter steg!Jag försökte att inte tänka på det..
Jag var så rädd att jag inte skulle få se dom igen!

Man blev helt avtrubbad efter ett tag..nu hade vi sett så många döda människor att det inte var konstigt längre!

Utanför apoteket låg en kvinna..hon skakade jättemycket, och hade frossa!
Hon var mycket skadad..Någon hade lagt folie över henne för att hon skulle få upp värmen..
Jag tog av mig min sarong och la den på henne..för att hon skulle bli varmare!!Jag förstod att hon inte skulle överleva!

Pappa sa till mig och min syster att stanna vid apoteket..han tänkte gå ner till havet och leta efter överlevande..och hjälpa till!Jag blev livrädd..pappa gå inte skrek jag!
Jag ska hjälpa till sa han..jag måste!
Pappa var skadad men han gjorde vad han kunde för att hjälpa!
Jag grät..jag var så rädd att förlora pappa!!Men jag förstod att han ville hjälpa till såklart!

Jag och syrran gick in till apoteket igen...Där satt en man på en stol..han var skadad!
Han och grät och skakade!

Jag gick fram till honom..han var svensk! Jag frågade honom hur han mådde..Han började gråta ännu mer..
Han hade blivit av med sin familj..sina döttrar och sin fru sa han..hans döttrar var i min och min systers ålder!

Jag sa till honom att allt skulle ordna sig..jag och min syster har klarat oss ju..det har dina döttrar med sa jag till honom och log! Jag berättade att vi var av med min mamma mormor och morbror...
Jag gav honom en kram och så grät vi tillsammans...

Du har jättedjupa sår sa jag till honom..du måste sys..Jag tog fram koksalt och tvättade hans sår..
Han tackade mig innerligt sen och sa att jag var stark...
Det ska du med vara sa jag...allt kommer lösa sig!

Jag kunde ana ett leende i hans ansikte...jag log tillbaka!

Jag blev förvånad över mitt eget agerande..hur kunde jag och min syster vara så starka nu..vi visste ju inte var vår familj var! Kanske fungerar människor så under kriser och katastrofer?

Pappa och ett par andra män hade kommit tillbaka från stranden...dom hade burit upp en skadad man till apoteket med hjälp av en stege.. Hans benpipa stack ut ur hans ben..och hade antagligen punkterat ena lungan..han skrek som en galning av smärta...Han blödde mycket...Några män bar upp honom på ett bilflak och körde iväg med honom...antagligen till ett sjukhus!
Han var den enda de hittat där nere som levde!

När pappa var nere vid havet för att leta överlevande så låg det människor överallt på stranden..döda..massvis med döda människor..

Vissa hade drunknat..vissa hade klämts fast under bilar eller bråte..Vart man än gick så var allt dött!

Jag tänkte på hur orättvist och hemskt det var..att männsikor skulle dö på detta viset!

Jag skrek till pappa att han inte skulle gå ifrån oss igen..jag och min syster var så rädda nu!

Det skulle kanske komma en våg till sades det..
Vi såg en bil och frågade om vi kunde åka med på flaket..Han körde snabbt iväg med oss..
Vi ville hitta vår familj!!

Vi blev körda till ett ställe där det fanns mycket människor..som ett uppsamlingsställe typ..
Det var ett berg..där kunde vi vara säkra från en Tsunami!

Vi började gå upp för en kulle som ledde till berget..Där satt fullt med folk vid träden på kullen..
Både turister och thai..

Vi började leta överallt som yra höns efter vår familj...INGET!
Vi hittade ingen...jag började gråta och tänkte att jag kanske aldrig skulle få se dom igen...Var fan är mamma skrek jag!!

Vi blev tillsagda att stanna på berget! Där var vi säkra!

Jag såg att pappa börjat prata med någon...jag gick dit och såg att de var svenskar...Jag såg att det låg en pojke på en filt bredvid oss...Jag satte mig ner vid honom! Jag frågade honom hur han mådde..
Inte bra sa han...inte bra!

Marcus hette han..han var 13 år gammal och var av med hela sin familj..
Jag tittade mot hans ben och såg att han hade ett långt djupt sår över hela vaden..
Han hade varit i vågen.. och fastnat i en grävskopa..han berättade att det kommit massa bråte mot honom i vattnet...och att han fick en stor plåtbit rakt in i benet..som han själv fått slita ut senare!

Han hade så ont...han kunde inte gå! Jag satte mig ner hos honom och försökte lugna honom..

Jag kunde inte sluta tänka på att jag kanske förlorat min familj! Jag tänkte på pappa..hur skulle han klara sig utan mamma..hur fan kunde detta hända!!jag grät!!

Fortsättning följer...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0